Meanwhile the World Goes On

Så var det dags att släppa av Jackie på flygplatsen. Jag hade överdoserat mina allergimediciner och var mer eller mindre i koma hela vägen till Honolulu. Vi åt på Cheesecake Factory och jag hade ingen matlust, vi pratade väll på som vanligt och försökte att inte tänka så mycket på att det var ett avsked men jag kände mig hängig, på vägen till flygplatsen pratade vi om olika jobbiga medpassagerare och andra skräckhistorier från våra flygresor, och det var nog inte förens vi klev ur bilen som det blev jättejobbigt. Jag hjälpte Jackie att checka in väskorna med världens största klump i halsen och när vi skulle säga hejdå fick jag kämpa och kämpa för att svälja tårarna. Jag ville verkligen, verkligen inte säga hejdå. Jag kommer att sakna henne så mycket. Det kändes som att släppa ifrån mig en del av min familj, och trotts att jag vet att jag är hemma snart kändes det jättejobbigt att hon kommer att vara så långt borta helt plötsligt….

Jaha, så värst mycket fritid blev det inte, de extra tjugo arbetstimmarna tog upp största delen av lovet men helgen var skön.

Det är alltid något guldglittrande över bara tanken att få komma ut ur Laie… Jag, Jackie och Kit åkte och såg Date Night med Steve Carell och Tina Fey på bio och vi låg och vred oss av skratt i våra stolar, definitivt en av de roligaste filmerna jag sett på länge. Vi åt på ett frozen yoghurt ställe där man fick gå runt och fylla på glassen själv med små kranar med olika smaker och hälla på en massa olika tillbehör… och de hade en god laktosfri glass med mangosmak.

Jag tycker att det är jobbigt att Jackie åker, jag vet att jag är hemma igen om 6 veckor och att jag kan åka upp och hälsa på men det kommer att bli tomt utan Smackaroo. Det är så vant att hon finns där och vi har umgåtts mycket mer den här terminen och lärt känna varandra mer än innan och hon är en sån kanontjej, jag kommer att sakna henne något enormt

Igår stängde min telefon av sig fyra gånger och jag missade samtal och sms och allt möjligt, jag är så fett trött på att den krånglar… jag får försöka skaffa en ny när jag kommer hem…  Har pappa några gamla som ligger och skräpar?

Kit kom inte in på sin covance grej och nu sitter vi och klurar på hur han ska få råd att komma och hälsa på, för tanken på att vara ifrån varandra i tre månader är helt olidlig. Den här veckan firar vi vår tvåmånadersdag och vi är så äckligt kära och gulliga så att det inte är klokt….Det har gått så snabbt alltihop och samtidigt känns det som att vi har varit ihop mycket längre. Han är perfekt. Han måste komma till Sverige, han måste träffa min familj och mina vänner…. Vi måste komma på något sätt att få honom över Atlanten!

p.s jag tog några bilder på mig och Kit och de är skitkassa men jag ska försöka lägga upp dem snart iaf

Igår på jobbet när jag stod och diskade utrustning i det bakersta rummet hade någon stött till en glasburk med ”boiling beads” mycket små genomskinliga runda glaskulor. De brydde sig inte om att städa upp eller ens säga något så när jag kom runt hörnet i mina boots med några små provrör i handen halkade jag på dem och föll som en fura med handen först, och när provrören gick i tusen bitar under min hand och glaset trängde in i handen drog jag dessutom reflexmässigt tillbaka den så att huden slets upp ännu mer. Såklart var ingen där och SÅKLART hade något geni lånat ut vår första förbandslåda så jag var tvungen att vira papper runt blod och glas och allt och gå till en av labben och få tag på gasbinda och en steril pincett. Jag stod i 40 minuter med handen under kranen och drog ut små glasbitar ut handen, och tänkte att det är en himla tur att jag inte är känslig för sånt på samma sätt som Jenni och Jonte och inte tuppade av. Nog var jag lite blek om nosen och handen darrade rätt rejält, men jag fick ut eländet och lyckades vira om det någorlunda. Nu ser jag ut som att jag antigen är mega-emo eller som att Artemis har fått megadamp och gått lös på min hand. Området är för stort och såren för många för att jag ska kunna ha plåster på så jag får ha handen virad med gasbinda. Fett irriterande att det är min högerhand, men jag antar att det är sant som mamma säger, att jag får vara tacksam för att det inte gick värre, att det inte blev djupare och kom åt något större blodkärl. Nåja, klen tröst men alltid något.

Terminen är över så nu återgår jag som utlovat till bloggandet:

Min Finals Week var inte till närmelsevis så brutal som förra terminen men den har ändå minst sagt tagit på krafterna, allt från uppsattser och tio-sidors study-guides till ytterst påfrestande grupparbeten…

och igårkväll ringde Al och talade om för mig i mindre skonsamma ordalag att han aldrig mer vill prata med mig, att jag förstört hans liv… och det kändes som att något inom mig krossades till stoft men kanske är det såhär det måste bli, kanske måste han hata mig för att orka och är det lättare för honom att gå vidare på det viset så kan jag leva med att det blir så även om jag hoppats i ett helt år att jag skulle kunna vinna över det bittra i honom... I vilket fall som helst är det ur mina händer nu, det är upp till honom vad han vill göra.

Jag avslutade min sista Final vid två och hann med att scanna ett sista dokument till CSN samt prata med min Academic Advisor om alternativ till hösten.

Jag skickade iväg mitt brev till Matti och hoppas att det kommer fram trotts att jag inte har hans MTC-boxnummer. (Vet du vad det är mamma?) Jag har också skickat honom ett kollage med finfina Postis-dikter via dearelder.com och jag minns inte om jag berättade för dig om den hemsidan mamma, men om ni skapar ett konto där så kan ni skriva brev via den som de skriver ut och leverar nästa dag och det är gratis så det är definitivt något ni kan göra någon hemaftonskväll…

Nu ska jag laga middag till mig och Kit för att fira att den här pärsen äntligen är över och vi har tio lediga dagar framför oss