Meanwhile the World Goes On

Igår på jobbet när jag stod och diskade utrustning i det bakersta rummet hade någon stött till en glasburk med ”boiling beads” mycket små genomskinliga runda glaskulor. De brydde sig inte om att städa upp eller ens säga något så när jag kom runt hörnet i mina boots med några små provrör i handen halkade jag på dem och föll som en fura med handen först, och när provrören gick i tusen bitar under min hand och glaset trängde in i handen drog jag dessutom reflexmässigt tillbaka den så att huden slets upp ännu mer. Såklart var ingen där och SÅKLART hade något geni lånat ut vår första förbandslåda så jag var tvungen att vira papper runt blod och glas och allt och gå till en av labben och få tag på gasbinda och en steril pincett. Jag stod i 40 minuter med handen under kranen och drog ut små glasbitar ut handen, och tänkte att det är en himla tur att jag inte är känslig för sånt på samma sätt som Jenni och Jonte och inte tuppade av. Nog var jag lite blek om nosen och handen darrade rätt rejält, men jag fick ut eländet och lyckades vira om det någorlunda. Nu ser jag ut som att jag antigen är mega-emo eller som att Artemis har fått megadamp och gått lös på min hand. Området är för stort och såren för många för att jag ska kunna ha plåster på så jag får ha handen virad med gasbinda. Fett irriterande att det är min högerhand, men jag antar att det är sant som mamma säger, att jag får vara tacksam för att det inte gick värre, att det inte blev djupare och kom åt något större blodkärl. Nåja, klen tröst men alltid något.