Meanwhile the World Goes On

Jaha, jag hade ju inte tänkt att blogga något mer men mamma ringer ju aldrig och jag måste få ösa ur mig all denna självömkan på något sätt.

Jag har varit en vandrande neuros de senaste dagarna, bara gråtit och velat ha sönder saker

Jag vet inte riktigt varför men här är några teorier:

1.    Jag har suttit i telefon i all oändlighet med Kahuku Hospital eftersom de hade fått för sig att jag var skyldig dem 2000 dollar, och när jag äntligen rett ut situationen var jag ändå skyldig dem 700 dollar… alla de pengar jag sparat under terminen med andra ord

2.    Jag har bråkat en massa med Kit

3.    Jag har bråkat med Kit om saker som känns betydligt mer väsentliga än saker vi bråkat om innan

4.    Jag har hemsk hemlängtan

5.    Jag har ångest över att åka hem

6.    När jag skulle sätta mig ner för att spela gitarr vilket alltid får mig att känna mig lugn upptäckte jag att en av mina strängar gått sönder och jag har inga nya strängar, kan inte köpa strängar i Laie, och det är ingen poäng med att köpa nya strängar när jag åker om två veckor

7.    Jag har fler finals än jag har tid

8.    Jag vet inte hur jag ska lösa ett flertal praktiska problem, tex, var jag ska ha mina saker över sommaren eller var jag ska bo till hösten

9.    Jag är trött, vansinnigt trött

10. Jag har inga kompisar här, bara Kit, och jag gillar inte hans kompisar (och dem HATAR mig)

Nej, det får räcka där…

Så var det dags att släppa av Jackie på flygplatsen. Jag hade överdoserat mina allergimediciner och var mer eller mindre i koma hela vägen till Honolulu. Vi åt på Cheesecake Factory och jag hade ingen matlust, vi pratade väll på som vanligt och försökte att inte tänka så mycket på att det var ett avsked men jag kände mig hängig, på vägen till flygplatsen pratade vi om olika jobbiga medpassagerare och andra skräckhistorier från våra flygresor, och det var nog inte förens vi klev ur bilen som det blev jättejobbigt. Jag hjälpte Jackie att checka in väskorna med världens största klump i halsen och när vi skulle säga hejdå fick jag kämpa och kämpa för att svälja tårarna. Jag ville verkligen, verkligen inte säga hejdå. Jag kommer att sakna henne så mycket. Det kändes som att släppa ifrån mig en del av min familj, och trotts att jag vet att jag är hemma snart kändes det jättejobbigt att hon kommer att vara så långt borta helt plötsligt….

Jaha, så värst mycket fritid blev det inte, de extra tjugo arbetstimmarna tog upp största delen av lovet men helgen var skön.

Det är alltid något guldglittrande över bara tanken att få komma ut ur Laie… Jag, Jackie och Kit åkte och såg Date Night med Steve Carell och Tina Fey på bio och vi låg och vred oss av skratt i våra stolar, definitivt en av de roligaste filmerna jag sett på länge. Vi åt på ett frozen yoghurt ställe där man fick gå runt och fylla på glassen själv med små kranar med olika smaker och hälla på en massa olika tillbehör… och de hade en god laktosfri glass med mangosmak.

Jag tycker att det är jobbigt att Jackie åker, jag vet att jag är hemma igen om 6 veckor och att jag kan åka upp och hälsa på men det kommer att bli tomt utan Smackaroo. Det är så vant att hon finns där och vi har umgåtts mycket mer den här terminen och lärt känna varandra mer än innan och hon är en sån kanontjej, jag kommer att sakna henne något enormt

Igår stängde min telefon av sig fyra gånger och jag missade samtal och sms och allt möjligt, jag är så fett trött på att den krånglar… jag får försöka skaffa en ny när jag kommer hem…  Har pappa några gamla som ligger och skräpar?

Kit kom inte in på sin covance grej och nu sitter vi och klurar på hur han ska få råd att komma och hälsa på, för tanken på att vara ifrån varandra i tre månader är helt olidlig. Den här veckan firar vi vår tvåmånadersdag och vi är så äckligt kära och gulliga så att det inte är klokt….Det har gått så snabbt alltihop och samtidigt känns det som att vi har varit ihop mycket längre. Han är perfekt. Han måste komma till Sverige, han måste träffa min familj och mina vänner…. Vi måste komma på något sätt att få honom över Atlanten!

p.s jag tog några bilder på mig och Kit och de är skitkassa men jag ska försöka lägga upp dem snart iaf

Igår på jobbet när jag stod och diskade utrustning i det bakersta rummet hade någon stött till en glasburk med ”boiling beads” mycket små genomskinliga runda glaskulor. De brydde sig inte om att städa upp eller ens säga något så när jag kom runt hörnet i mina boots med några små provrör i handen halkade jag på dem och föll som en fura med handen först, och när provrören gick i tusen bitar under min hand och glaset trängde in i handen drog jag dessutom reflexmässigt tillbaka den så att huden slets upp ännu mer. Såklart var ingen där och SÅKLART hade något geni lånat ut vår första förbandslåda så jag var tvungen att vira papper runt blod och glas och allt och gå till en av labben och få tag på gasbinda och en steril pincett. Jag stod i 40 minuter med handen under kranen och drog ut små glasbitar ut handen, och tänkte att det är en himla tur att jag inte är känslig för sånt på samma sätt som Jenni och Jonte och inte tuppade av. Nog var jag lite blek om nosen och handen darrade rätt rejält, men jag fick ut eländet och lyckades vira om det någorlunda. Nu ser jag ut som att jag antigen är mega-emo eller som att Artemis har fått megadamp och gått lös på min hand. Området är för stort och såren för många för att jag ska kunna ha plåster på så jag får ha handen virad med gasbinda. Fett irriterande att det är min högerhand, men jag antar att det är sant som mamma säger, att jag får vara tacksam för att det inte gick värre, att det inte blev djupare och kom åt något större blodkärl. Nåja, klen tröst men alltid något.

Terminen är över så nu återgår jag som utlovat till bloggandet:

Min Finals Week var inte till närmelsevis så brutal som förra terminen men den har ändå minst sagt tagit på krafterna, allt från uppsattser och tio-sidors study-guides till ytterst påfrestande grupparbeten…

och igårkväll ringde Al och talade om för mig i mindre skonsamma ordalag att han aldrig mer vill prata med mig, att jag förstört hans liv… och det kändes som att något inom mig krossades till stoft men kanske är det såhär det måste bli, kanske måste han hata mig för att orka och är det lättare för honom att gå vidare på det viset så kan jag leva med att det blir så även om jag hoppats i ett helt år att jag skulle kunna vinna över det bittra i honom... I vilket fall som helst är det ur mina händer nu, det är upp till honom vad han vill göra.

Jag avslutade min sista Final vid två och hann med att scanna ett sista dokument till CSN samt prata med min Academic Advisor om alternativ till hösten.

Jag skickade iväg mitt brev till Matti och hoppas att det kommer fram trotts att jag inte har hans MTC-boxnummer. (Vet du vad det är mamma?) Jag har också skickat honom ett kollage med finfina Postis-dikter via dearelder.com och jag minns inte om jag berättade för dig om den hemsidan mamma, men om ni skapar ett konto där så kan ni skriva brev via den som de skriver ut och leverar nästa dag och det är gratis så det är definitivt något ni kan göra någon hemaftonskväll…

Nu ska jag laga middag till mig och Kit för att fira att den här pärsen äntligen är över och vi har tio lediga dagar framför oss

Helgen har lunkat på i maklig takt. Ännu har inte stressen fått grepp om mig, det är ett tag kvar tills mina finals måste vara klara. Nästa helg ska jag bli av med mensen, sen, när jag mår bättre igen, då kan jag ta itu med det där andra. Än finns det tid.  Jag har lekt med Jackie och med Kit och jag har virkat och sänt längtansfulla blickar mot yoga-mattan och gitarren men ändå liksom inte orkat. Faktum är att jag knappt gjort något, mest kollat på filmer och legat som en säck potatis på soffan hos mig eller Kit, det är väll värmen. Jag hänger knappt med, ena sekunden är det ösregn eller så kallt och blåsigt att jag måste ha fyra lager kläder på mig för att inte dö, och sen skållar plötsligt solen och vinden mojnar så att det blir så varmt att det enda man orkar är att ligga vid fläkten som bara cirkulerar den unket varmfuktiga luften….

Och så ett litet smakprov från mina senaste poetry cravings. (den här dikten är skriven av Judy Grahn)

Her words pour out as if her throat were a broken

artery and her mind were cut-glass, carelessly handled.

You imagine her in a huge velvet hat with great

dangling black feathers,

but she shaves her head instead

and goes for three-day midnight walks.

Sometimes she goes down to the dock and dances

off the end of it, simply to prove her belief

that people who cannot walk on water

are phonies, or dead.

When she is cruel, she is very, very

cool and when she is kind she is lavish.

Fisherman think perhaps she's a fish, but they're all

fools. She figured out that the only way

to keep from being frozen was to

stay in motion, and long ago converted

most of her flesh into liquid. Now when she

smells danger, she spills herself all over,

like gasoline, and lights it.

She leaves the taste of salt and iron

under your tongue, but you don't mind.

The common woman is as common

as the reddest wine

För två dagar sen satt jag utanför biblioteket i två timmar och blev serverad en rejäl dos ödmjukhet.

Det började med att Appalonie bad mig att hjälpa henne förbereda sig för ett föredrag hon skulle hålla under årets ”One Week” Hon kommer från Burundi och hade blivit ombedd att dela med sig av sina tankar om krig och om fred.

När hon började berätta sin historia var jag helt oförberedd på vad som skulle följa. Burundi ligger nära Rwanda och de folkmord som inträffade där, inträffade i en mindra skala i Burundi, där bland annat 300 000 människor dog på en enda dag, vilket jag för det första inte hade någon aning om, men det verkligt kraftfulla var det som hon berättade sen. Efter att ha lärt mig om landets historia frågade jag vad kriget inneburit för henne. Appalonie är Tutsi, och berättade om hur mycket våld som fortfarande inträffar mellan de två stammarna och om hur hon blivit misshandlad av Hutus förut, trotts att de inte ens visste vem hon var. Hon berättade det på ett förtröstansfullt vis, berättade om hur hennes mamma alltid lärt henne att alla människor är lika värda, hon pratade mycket om hur det inte finns offer och förövare i konflikten utan att alla är offer och alla förövare, och om hur alla vill ha fred. Men alla är rädda.

När jag frågade om hon hade bilder av sin familj visade hon en bild på hennes syster med tre små barn. ”Min syster och hennes man dog båda av aids för ett par år sen” förklarade hon lugnt. ”Deras yngsta dotter har aids, hon är femton år nu” sa hon och pekade på en liten leende flicka. Hon berättade om hur hon skickar halva sin lön hem så att hennes syskonbarn kan gå till skolan och för att hennes yngsta systerdotter ska kunna ha det så bekvämt som möjligt, men att hon kan dö när som helst. Jag bara satt där med tårarna rinnande, och hon fortsatte att berätta, om hennes andra syster som bor i ett flyktingläger, om hur hon och hennes familj blivit dödshotad på grund av laddispyter, och hur människor försökt döda henne förut, men mest av allt pratade hon om tacksamhet. Hon pratade om hur hon hjälpt sin brorson att få en utbildning och hur han nu kan hjälpa henne att hjälpa familjen, och hon pratade mycket om hur tacksam hon är över att gå till BYUH, och jag skämdes så för hur dålig min attityd är, och jag kände hur alla mina problem gradvis tedde sig mer och mer patetiska, men samtidigt kände även jag mig djupt tacksam. Det var stunder som den som jag brukade älska i början av min tid här, möjligheten att få lära mig saker från andra elever från hela världen. Det är en unik möjlighet, och trotts att det gjorde ont i hela hjärtat att höra hennes historia lämnade den mig trotts allt i slutändan med en övervägande positiv känsla, jag kände mig inspirerad snarare än deprimerad…

"For every woman who is tired of acting weak when she knows she is strong, there is a man who is tired of appearing strong when he feels vulnerable.

For every woman who is tired of acting dumb, there is a man who is burdened with the constant expectation of "knowing everything."

For every woman who is tired of being called "an emotional female," there is a man who is denied the right to weep and to be gentle.

For every woman who is called unfeminine when she competes, there is a man for whom competition is the only way to prove his masculinity.

For every woman who is tired of being a sex object, there is a man who must worry about his potency.

For every woman who feels "tied down" by her children, there is a man who is denied the full pleasures of shared parenthood.

For every woman who is denied meaningful employment or equal pay, there is a man who must bear full financial responsibility for another human being.

For every woman who was not taught the intricacies of an automobile, there is a man who was not taught the satisfactions of cooking.

For every woman who takes a step toward her own liberation, there is a man who finds the way to freedom has been made a little easier."

Nancy R. Smith

Shea är hemma!

Han skrev på min vägg på facebook och jag blev så glad att jag knappt kunde sitta stilla men det var när jag hörde hans röstmeddelande i mitt mobilsvar som jag verkligen insåg hur mycket jag saknat honom! Underbara, underbara Shea. Visserligen är han fortfarande inte här men bara det att veta att jag kan ringa och prata med honom! *lycka*

Igår följde jag med Jackie och hennes roommates till Honolulu. Vi åt kinamat och kollade i affärer men det enda jag egentligen köpte var lite garn på Wallmart. Jag håller på att virka ett par tofflor men beskrivningen är på grekiska så det lär ta ett tag för mig att klura ut hur jag ska bära mig åt

http://garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=118&d_id=9&lang=se

Jackie hade hittat en fantastisk bok med gitarrackord på Borders och jag försökte lägga vantarna på en också men dem var slut. Jag hade behövt en för det är så frustrerande att försöka hitta dem online… och jag hade behövt Mattis hjälp att ta ut ackorden till ett par låtar men det är väll lika bra att jag vänjer mig vid att han inte kommer att kunna vara till hjälp mer på ett bra tag… suck

Tröttheten sitter kvar, särskilt i ryggen, men jag blev på bättre humör igår och imorse gick jag upp lite tidigare så att jag han duscha och äta en tallrik med mjölk, flingor och jordgubbar och det känns som att jag fick en bra start på dagen

Eftersom bland annat Al har varit inne och läst bloggen har jag känt att jag måste tänka så himla mycket på vad jag skriver att det helt enkelt inte varit roligt men nu tänker jag bli duktig på att uppdatera er igen.

Det känns som att jag vill sammanfatta allt som hänt sen sist men det är lika bra att bara dyka in…

Jaha, helgen var skön, det blev en underbar shoppingdag med Jackie och trotts att jag och Kit inte gick på våran djurparksdejt denna helgen heller fick vi lite mer tid för varandra och jag trivs med vad vi har.

Jag kan känna tvivlen smyga sig på. Är vi för olika? Hans ovilja att prata om något som har med känslor att göra är lite oroande, och i ärlighetens namn kan jag känna att han kanske inte är den mest intellektuellt stimulerande människan i mitt liv. Han är visserligen smart, men han är siffersmart…. Han är inte intresserad av samma saker som mig och kan inget om de sakerna och ibland är det tröttsamt att förklara så mycket.

Men allt det där är lyxproblem… och det är fortfarande för nytt för att jag ska kunna utvärdera vad vi har.

Igår var ingen vidare dag. Jag hade mardrömmar söndag natt och sov bara tre, fyra timmar. Dessutom var jag precis i slutet av min p-piller karta och hade världens PMS. Jag gick till jobbet men sen gick jag raka vägen hem.

Jag tänkte bara skippa två klasser men skippade fyra, så mycket har jag inte skolkat sen gymnasiet… men jag orkade bara inte. Jag orkade inte vara runt människor, orkade inte titta på eller prata med någon. Jag gick och la mig, men kunde först inte sova utan låg bara i mitt varma rum i två tre timmar tills jag däckade av hettan… fyrtio minuter senare var jag vaken igen, men torr mun och värkande bultande huvud…. Jag gjorde en massa läxor, så något produktivt åstadkom jag iaf… men det var verkligen inte min dag, jag var inte upprörd, bara apatisk och ledsen.

Men ibland har man väll såna dagar också.