Lugnet och poesin
Helgen har lunkat på i maklig takt. Ännu har inte stressen fått grepp om mig, det är ett tag kvar tills mina finals måste vara klara. Nästa helg ska jag bli av med mensen, sen, när jag mår bättre igen, då kan jag ta itu med det där andra. Än finns det tid. Jag har lekt med Jackie och med Kit och jag har virkat och sänt längtansfulla blickar mot yoga-mattan och gitarren men ändå liksom inte orkat. Faktum är att jag knappt gjort något, mest kollat på filmer och legat som en säck potatis på soffan hos mig eller Kit, det är väll värmen. Jag hänger knappt med, ena sekunden är det ösregn eller så kallt och blåsigt att jag måste ha fyra lager kläder på mig för att inte dö, och sen skållar plötsligt solen och vinden mojnar så att det blir så varmt att det enda man orkar är att ligga vid fläkten som bara cirkulerar den unket varmfuktiga luften….
Och så ett litet smakprov från mina senaste poetry cravings. (den här dikten är skriven av Judy Grahn)
Her words pour out as if her throat were a broken
artery and her mind were cut-glass, carelessly handled.
You imagine her in a huge velvet hat with great
dangling black feathers,
but she shaves her head instead
and goes for three-day midnight walks.
Sometimes she goes down to the dock and dances
off the end of it, simply to prove her belief
that people who cannot walk on water
are phonies, or dead.
When she is cruel, she is very, very
cool and when she is kind she is lavish.
Fisherman think perhaps she's a fish, but they're all
fools. She figured out that the only way
to keep from being frozen was to
stay in motion, and long ago converted
most of her flesh into liquid. Now when she
smells danger, she spills herself all over,
like gasoline, and lights it.
She leaves the taste of salt and iron
under your tongue, but you don't mind.
The common woman is as common
as the reddest wine
