Meanwhile the World Goes On

För två dagar sen satt jag utanför biblioteket i två timmar och blev serverad en rejäl dos ödmjukhet.

Det började med att Appalonie bad mig att hjälpa henne förbereda sig för ett föredrag hon skulle hålla under årets ”One Week” Hon kommer från Burundi och hade blivit ombedd att dela med sig av sina tankar om krig och om fred.

När hon började berätta sin historia var jag helt oförberedd på vad som skulle följa. Burundi ligger nära Rwanda och de folkmord som inträffade där, inträffade i en mindra skala i Burundi, där bland annat 300 000 människor dog på en enda dag, vilket jag för det första inte hade någon aning om, men det verkligt kraftfulla var det som hon berättade sen. Efter att ha lärt mig om landets historia frågade jag vad kriget inneburit för henne. Appalonie är Tutsi, och berättade om hur mycket våld som fortfarande inträffar mellan de två stammarna och om hur hon blivit misshandlad av Hutus förut, trotts att de inte ens visste vem hon var. Hon berättade det på ett förtröstansfullt vis, berättade om hur hennes mamma alltid lärt henne att alla människor är lika värda, hon pratade mycket om hur det inte finns offer och förövare i konflikten utan att alla är offer och alla förövare, och om hur alla vill ha fred. Men alla är rädda.

När jag frågade om hon hade bilder av sin familj visade hon en bild på hennes syster med tre små barn. ”Min syster och hennes man dog båda av aids för ett par år sen” förklarade hon lugnt. ”Deras yngsta dotter har aids, hon är femton år nu” sa hon och pekade på en liten leende flicka. Hon berättade om hur hon skickar halva sin lön hem så att hennes syskonbarn kan gå till skolan och för att hennes yngsta systerdotter ska kunna ha det så bekvämt som möjligt, men att hon kan dö när som helst. Jag bara satt där med tårarna rinnande, och hon fortsatte att berätta, om hennes andra syster som bor i ett flyktingläger, om hur hon och hennes familj blivit dödshotad på grund av laddispyter, och hur människor försökt döda henne förut, men mest av allt pratade hon om tacksamhet. Hon pratade om hur hon hjälpt sin brorson att få en utbildning och hur han nu kan hjälpa henne att hjälpa familjen, och hon pratade mycket om hur tacksam hon är över att gå till BYUH, och jag skämdes så för hur dålig min attityd är, och jag kände hur alla mina problem gradvis tedde sig mer och mer patetiska, men samtidigt kände även jag mig djupt tacksam. Det var stunder som den som jag brukade älska i början av min tid här, möjligheten att få lära mig saker från andra elever från hela världen. Det är en unik möjlighet, och trotts att det gjorde ont i hela hjärtat att höra hennes historia lämnade den mig trotts allt i slutändan med en övervägande positiv känsla, jag kände mig inspirerad snarare än deprimerad…