Wherever I lay my hat....
Det har stormat och haft sig igen, varit kallt och blåsigt med ösregn från ingenstans i tid och otid, det känns som en svensk senhöst... Jag hoppas att det klarnar upp snart eftersom jag är trött på att gå runt med fyra lager kläder så snart solen gått ner.
Det är svårt att fatta att jag ska hem, och det är blandade känslor. Jag hade inte fixat ett år här igen, hade jag stannat så hade jag hittat en lägenhet i China Town och jobbat svart i någon bar, för jag orkar inte Laie....
Men jag har Kit här nu, och därför finns det något som håller mig kvar.
Även om jordgubbarna är mogna när jag kommer hem, även om magnoliorna vid universitetshuset blommar, även om mamma bakat bröd, så kommer han att vara en motpol, något som drar i mig, något som gör att jag inte är helt och hållet hemma. Det finns en hel del saker här som kommer vara svåra att släppa taget om, även om det bara rör sig om några månader och det kommer att vara jobbigt att komma hem till Mattis tomma rum och tysta gitarrer... samtidigt ska det bli så skönt att komma hem, så oerhört skönt.
Det går inte en dag utan att jag saknar er, bara så att ni vet det!
Kommentarer
Postat av: Äiti
...och det går inte en dag utan att jag saknar DIG. Det känns riktigt tufft med Mattis tomma rum...men Nathalies rum kommer inte att vara tom.Det känns skönt! Pusuja Äidin kullalle
Postat av: Anonym
...och det går inte en dag utan att jag saknar DIG. Det känns riktigt tufft med Mattis tomma rum...men Nathalies rum kommer inte att vara tom.Det känns skönt! Pusuja Äidin kullalle
Postat av: Anonym
ok jag kan spela lite mandolin för dig om du vill
Skojar bara....
Trackback
