Meanwhile the World Goes On

När jag skyndade till skolan imorse var det något i en sång på ipoden som fick mig att minnas ett brottstycke från en dröm som jag haft, kanske igår natt, kanske tidigare. Fragmentet bestod av något som liknade ett minne.  Jag satt på framsätet i en bil, och jag var ett barn, fast jag vet inte hur gammal jag var och jag minns inte om jag var barnet eller såg det hela utifrån. Jag minns bara att mamma höll på att sätta på sig sitt läppstift medans hon körde och jag räckte henne läpppennan, den lilla läpppenseln, läppstiftet och läppglanset som jag gjort så många gånger i min barndom (och nu när jag är äldre också för den delen) som en sjuksköterska som räcker över verktyg till en kirurg vid ett operationsbord.

Allting var sig likt, och det förvånade mig att jag kunde se föremål som jag trodde att jag glömt, som det grön-turkosa läppstiftsfodralet med den lilla spegeln som alltid såg ut att vara på väg att trilla av… och läppglanset som alltid verkade vara på väg att ta slut men som på något magiskt vis tycktes räcka lika länge som bröden och fiskarna som Jesus välsignade....