Meanwhile the World Goes On

I våras inträffade en liten incident i en av mina klasser som jag sedan dess mer eller mindre hade hunnit glömma bort. Vi hade haft en kort paus eftersom det var en tretimmars klass och jag hade just kommit tillbaka från toaletten när jag råkade höra några av tjejerna i klassen prata om mig. Den ena tjejen sa att mina jeans var så tajta att de mer eller mindre var ”leggings” och att det inte ens ser snyggt ut eftersom jag inte är smal, sedan slängde hon ut en mindre smickrande jämförelse med prostituerade i Waikiki.

Jag gick rakt in i klassrummet och såg henne i ögonen för jag ville att hon skulle veta att jag hört vad hon sagt, men jag tog aldrig upp det med henne.

Självklart blev jag sårad av hennes kommentar, men jag tog väll egentligen inte åt mig så mycket, jag antog bara att någon som säger såna saker om andra måste vara osäker själv, och att det inte var något särskilt personligt.

Så idag, när jag skulle hälsa på min kompis Lindsay på frisörsalongen och berätta om förlovningen, så såg jag den här tjejen igen, och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade om jag kände igen henne och det sa jag att jag gjorde, och till min ännu större förvåning började hon sedan be om ursäkt. Vi pratade en ganska lång stund och hon berättade om både det ena och det andra som hänt i hennes liv den våren och om hur hon mått dåligt. Hon berättade om den där dagen, och vad som hänt innan hon kom till klassen och sedan bad hon om ursäkt för vad hon sagt och sa att hon inte hade menat det alls. Hon berättade också om hur hon hade sett på mig den våren, och om de saker hon antagit om mig, och berättade att hon sedan dess pratat med bland annat Lindsay och fått en helt annan bild av mig. Hon bad om ursäkt för att ha dömt ut mig utan att ens ha försökt lära känna mig. Det var ett ganska känslomässigt samtal för oss båda oh jag var verkligen rörd av hennes uppriktighet och det faktum att hon tagit tid och mod till sig för att berätta allt det där för mig.

Samtidigt kunde jag inte skaka av mig en gnagande tanke när jag gick hem. Jag visste att hennes kommentar bottnade i någon typ av smärta eller osäkerhet, och ändå slog det mig aldrig att ta upp det med henne, jag tänkte aldrig tanken på att försöka hjälpa henne på något sätt… Hade saker kunnat vara annorlunda om jag gjort det?

Hela händelsen påminde mig om att oavsett hur olika vi är så har vi alla några saker gemensamt och en av dem sakerna är det faktum att vi alla mår dåligt ibland… det borde egentligen föra oss samman och göra att vi har större empati för varandra, men det finns väll för mycket prestige som kommer ivägen ibland tyvärr.