En studie i självömkan
Jaha, jag hade ju inte tänkt att blogga något mer men mamma ringer ju aldrig och jag måste få ösa ur mig all denna självömkan på något sätt.
Jag har varit en vandrande neuros de senaste dagarna, bara gråtit och velat ha sönder saker
Jag vet inte riktigt varför men här är några teorier:
1. Jag har suttit i telefon i all oändlighet med Kahuku Hospital eftersom de hade fått för sig att jag var skyldig dem 2000 dollar, och när jag äntligen rett ut situationen var jag ändå skyldig dem 700 dollar… alla de pengar jag sparat under terminen med andra ord
2. Jag har bråkat en massa med Kit
3. Jag har bråkat med Kit om saker som känns betydligt mer väsentliga än saker vi bråkat om innan
4. Jag har hemsk hemlängtan
5. Jag har ångest över att åka hem
6. När jag skulle sätta mig ner för att spela gitarr vilket alltid får mig att känna mig lugn upptäckte jag att en av mina strängar gått sönder och jag har inga nya strängar, kan inte köpa strängar i Laie, och det är ingen poäng med att köpa nya strängar när jag åker om två veckor
7. Jag har fler finals än jag har tid
8. Jag vet inte hur jag ska lösa ett flertal praktiska problem, tex, var jag ska ha mina saker över sommaren eller var jag ska bo till hösten
9. Jag är trött, vansinnigt trött
10. Jag har inga kompisar här, bara Kit, och jag gillar inte hans kompisar (och dem HATAR mig)
Nej, det får räcka där…
Vet du att jag satt och pratade om hur fantastisk du är idag? Vi satt på en klippa i Stockholm och badade/solade och jag bara kände "näh, varför är inte Nät här än. hon måste komma hem snart för jag saknar henne helt otroligt mycket". Bine instämde.
Du är vacker, smart, kärleksfull, omtänksam, ärlig, lojal, fnittrig, sjukt rolig, sjukt underhållande, spontan, ettrig (på ett bra sätt förståss) och envis så det står härliga till.
Detta och MYCKET MYCKET mer är vad jag älskar, och saknar, med dig.
Tänk på det.
Snart är du hemma, och MÅSTE komma upp och leka med mig. Jag har hur mycket som helst att berätta för dig. SERIÖST!
Puss <3<3<3<3<3
