Meanwhile the World Goes On

Det var kallt på Köpenhamns flygplats och jag satt och huttrade trotts mina tre tröjor och mammas fleecejacka… Först sa dem att vi skulle bli fem minuter försenade eftersom det fanns ett litet tekniskt problem med planet, fem minuter blev en halvtimme, som blev en timme… och jag försökte att läsa tidningen och ta en sak i taget men satt hela tiden och räknade på hur mycket tid jag skulle ha kvar i Frankfurt. Två och en halv timme är egentligen inte mycket till att börja med, och tiden tickade iväg.

När vi till sist kommit iväg och började närma oss landning frågade killen bredvid mig flygvärdinnan om hon trodde att han skulle hinna till sitt 9:55 flyg (samma tid som mitt), hon sa ”inte ens chans” men sa att det är inga problem för Lufthansa bokar om oss på ett senare flyg och bla, bla, bla….. Men jag hade ju inte mycket marginaler i San Fransisco heller, och om dem satte mig på ett senare flyg hade jag missat det till Honolulu. Vi landade och klockan var 9:30. Jag hade tjugofem minuter på mig att komma igenom pass och säkerhetskontrollen och ta mig till min gate. Jag bestämde mig för att försöka. Jag joggade fram och tillbaka mellan människor med min guppade jätteryggsäck och min röda rullväska och när jag kom igenom den värsta trängseln sprang jag så fort jag bara orkade. Säkerhetskontrollerna var den plågsammaste biten. De var så fruktansvärt långsamma att jag ville skjuta mig själv, och jag visste att om jag verkade för nervös hade dem bara kollat mig mer. Det kändes som hundra evigheter, och sen sprang jag igen, snabbare och snabbare och tittade inte ens på klockan, bara hoppades att gaten skulle dyka upp snart, och till sist, på motsatta sida av terminalen fanns den och jag klarade det!

Elva timmar…  och inget fattades, en tjockis bredvid mig, en pratglad resenär framför, en himla massa skrikande ungar, komplett med en som spydde bakom mig och allt!

Mamman kunde inte förstå hur barnet kunde spy när han knappt ätit något, bara druckit en massa. Jag försökte lite mjukt föreslå att det kanske var därför han mådde illa, och erbjöd lite Marie-kex. Hon tyckte först att det var ett vansinnigt förslag, men jag fick flygvärdinnan med mig på förslaget. Ungen var lite skeptisk först men när jag sa att dem smakar som ”animal crackers” gick han med på att prova, en stund senare mådde han prima och han och mamman flyttades bak i planet för att slippa sitta på den nerspydda platsen. MIG flyttade dem dock givetvis inte på, så där fick jag vackert sitta och andas in barnspyor under ett halvt dygn. Lovely…

När det hela till sist var över och vi landat började den vanliga cirkusen med customs och immigrations och djävulen och hans moster... Men jag var snabb och hamnade inte allt för långt bak i kön och för andra gången i mitt liv fick jag uppleva en trevlig immigrations officer… dessa mytomspunna varelser som man hört talas om men vars existens man aldrig vågat hoppas på.

Och det är något med det där som gör att jag nästan blir lite gråtmild. Om det är någon gång man behöver ett vänligt ord så är det precis där. När man står och håller andan efter elva timmars flyg och åtskillig tid i kö och bara hoppas hoppas hoppas att det inte ska bli något strul, att man inte använt fel färg på pennan eller att något blivit fel i ens I-20. Där kan man börja snacka om vardagshjältar…

Just nu sitter jag vid min gate i San Fransisco och väntar på flyget till Honolulu. Mitt kort krånglade (ångest) jag hoppas att det bara var en tillfällighet. Men jag använde mitt Amerikanska och köpte lite kalkonsoppa och en liter vatten som jag sakta men säkert fick ner.

Jag hoppas få tag på Kit innan jag åker. Jag saknar honom. Dem kommande fem och en halv timmarna på planet kommer nog bli dem värsta för han är så nära nu, liksom inom räckhåll på ett annat sätt. Ett kungarike för en kram.

Peace out!